För exakt en vecka sen, var jag på jobbet, lyckligt ovetandes om att inom två timmar så skulle jag få vara med om varje blivande förälders mardröm. Jag fick ett missfall, i samma veva som jag avslutade ett samtal om att våran mamma eventuellt hade fått en propp i lungan. Jag brast ut i gråt och kände då av det pågående missfallet. Blodade ner parkeringen utanför jobbet, inne på jobbet och vägen ut från därifrån. I ren panik valde jag att åka hem till mammas tomma hus och påvägen ringa Pontus och berätta att jag förlorade vårat blivande barn. När jag satt i ensamheten, panikslagen och gråtandes ville jag bara vara ifred och ignorerade grejen om att åka in till akuten trots att det fortsatte att blöda hysteriskt. Pontus kom och övertalade mig att åka in och väl vid akuten blev vi bemött utav fem läkare/sjuksköterskor/barnmorskor inne på ambulansinfarten. Förlorade ännu mera blod och började känna skam och sorg, allt slutade med operation senare på ...natten och två dygn med dropp och blodtransfusion. Jag hade tappat hälften utav mitt blod, all min kraft och även vårat blivande barn, som visade sig hade dött redan i v5 men min kropp fortsatte att utvecklas i tron om att vi var gravida. Livmodern växte, symptomen fanns fortfarande och magen växte, i hela två månader till ! Detta kallas missed abortion. Idag, en vecka senare är jag hemma och sjukskriven och mår helt okej. Vi är stark, speciellt tillsammans och vi är medveten om att det hände av en anledning och vi inte hade kunnat göra någonting för att undvika det. Missfall är vanligare än vad man tror och mer än 40% av alla som har barn har någongång haft ett/flera missfall. Men det pratas inte om det, vilket i sin tur gör att man känner sig annorlunda och känner skuld till sig själv när man väl sitter i den situationen. Jag väljer att skriva ut det och prata om det just för att andra som har/kommer vara med om samma sak inte ska känna det många känner.. Självklart är vi ledsen och tycker att det är jobbigt det som har hänt och det kommer alltid komma bakslag då man blir mer ledsen än vanligt. Men jag och Pontus har varandra, våra underbara familjer, fina vänner och arbetskamrater ! Fick rådet utav många att inte berätta om graviditeten förrän man var helt säker på att allt skulle gå vägen. Men man är ju aldrig säker, inte ens när man fötts och 15 år efter är man säker. Vi valde att gå ut med det och dela den otroliga glädjen och förväntan som vi kände då ! Och jag är glad att jag gjorde det än idag. För då vet ju också alla varför man sörjer, varför man är hemma från jobb och vad man gått igenom. Ensam är inte starkast, det är väl ändå ganska logiskt ? ALL KÄRLEK TILL ER SOM ALLTID FINNS DÄR ! ♥